Livet håller mig vaken. Det är inget snällt liv. Jag rycker nsf-lappar från stolpar på väg hem genom stan klockan 04.32. Jag är rädd att nån ska sitta bakom ett hörn och hoppa på mig; anklaga mig för att inte stödja yttrandefriheten. Det är jag alltid rädd för. Jag längtar efter någons värme där bredvid mig; när jag går hem och när jag somnar.
Ikväll jobbade jag på Ritz. Hälsokompaniet hade fest. 144 pers. Jag tog på mig diskansvaret och gick in i det med allt jag var värd. Under flera timmar tänkte jag inte på något annat än att hinna med all disk innan det kom in mer. Jag gick in i tunnelséende och speedade upp mig själv till duracellkaninfart. Det är så skönt att bara gå in i något så mycket och inte behöva tänka på något annat. Min livsuppgift där och då var att se till att allt blev rent. Allt blev rent. Jag lyckades med min livsuppgift.
Klockan blev halv 2 utan att jag märkte av det och folket hade gått hem. Det var samling i soffan och på två sekunder hade de andra som jobbade blivit fulla. Själv blev jag blev rädd; hur kunde det gå så fort? De dansade galendans och gjorde poser som ingen skulle tycka var snygga i nyktert tillstånd och jag satt kvar i soffan och visste inte vad jag skulle göra. Någon försökte dra upp mig på dansgolvet och jag fick panik och gick in i mig själv. Ganska snart efter det gick jag. Ingen märkte något.
Nu sitter jag på min säng och dricker glögg och önskar fortfarande någons värme bredvid mig. Jag önskar mig också en öppen balkongdörr att dricka glöggen vid. Bara för att få en känsla. Och jag är trött på mail och koder, jag vill ha dig här på riktigt inatt.
Och jag dricker ur mitt glas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar