jag spelar för att dölja att jag sjunker

Det brast. Jävla fan. Som tur var så var jag ensam. Jag ska ha ett möte vid två. Som jag själv har styrt upp för att jag känner att det behövs. Jag vet inte hur det ska gå.

Och det är lite som i "titanic är emellan oss", bara det att jag är ensam den här gången. Och visst önskar jag att det var 1912, så att jag kunde vara en del av katastrofen istället för att vara hela. Men det är inte på grund av pop längre. Det är på grund av världen. Och all stress, oro, prestationsångest och vanlig ångest.

Och jag har glömt allt vad mental träning heter.