Klockan-två-mötet varade i över en timme. Det var det mest behövliga jag gjort på länge. Det var inte lätt att be om ett möte för att be om hjälp har jag alltid tolkat som att man är svag och ger upp och sån vill jag inte vara.
Och jag tänkte att det där lugnet som folk pratar om att jag har; det har jag inte. Stick in huvudet i mitt inre och du kommer behöva kämpa för ditt liv. Det är inte lugnt nånstans där inne. Jag har övat hela mitt liv på att dölja kaos. Kanske har jag lyckats... Är det nu man ska gråta eller vara glad?
---
Jag önskar att vi hade haft de där två vakna dygnen som vi pratade om. Varför blev det inte så? Det var så himla mycket snack med den där människan. Allt vi sa, allt vi skulle göra; inget blev av. Och vad jag än skrev så handlade det om pop. Nu kan jag inte skriva länge; jag blir blockad av alla känslor. Men när jag kunde skriva blev det sjukt bra. I alla fall ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar