snälla, håll mig smärtan igenom

Jag somnade vid sju och vaknade vid åtta och trycket var fortfarande kvar. Jag gick till skolan men efter ett tag sa jag till Jonas att jag var tvungen att gå till Vårdcentralen. Så jag gick. Det kvar kallt. När jag kom fram var det otydligt var jag skulle gå. Jag väntade länge, blev insläppt i ett rum, väntade ännu längre och blev sedan insläppt i ett annat rum där de satte saker över hela kroppen på mig och fäste nån slags tråd i sakerna. EKG. Mitt hjärta var okej, visade det. Mitt blodtryck var också okej. Jag tänkte att de trodde att jag hittade på allt. Jag blev ombedd att sitta i väntrummet igen för att vänta på en riktig doktor som skulle hjälpa mig. Jag väntade i en timme och fem minuter. Jenny ringde. Jag läste barnböcker om en dum katt som slängde en väckarklocka på sin pappas bil och sedan inte erkände det och om tre barn som hittade en flaskpost på en liten ö. Doktorn kom. Hon lyssnade på mitt hjärta och klämde lite här och lite där och såg fundersam ut på det där sättet som bara doktorer gör. Hon märkte inget konstigt. Hon skickade mig vidare till dit de skulle sticka en nål i mig och ta tester. Sen fick jag gå. De skulle återkomma med provresultatet.

De återkom med en del av provresultaten och det ena visade på en infektion som doktorn gissade på var min, för henne nämnda, förkylning. Yes, för gissningar! Resten skulle de komma tillbaka med senare idag om det var något fel. Så hör de inte av sig så är det inga problem med mig. Då har jag bara ont ändå. Och en infektion som antagligen är en förkylning.

Sen kom jag tillbaka till skolan och jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick runt runt och sedan frågade någon hur det var och jag bröt ihop och panikångest, det är antagligen det smärtan över bröstet beror på, sa denna någon som förklarade att den själv hade haft det så. Och det gick upp för mig att såklart var det så. Smärtan är ju där när jag tänker på saker som oroar mig och stressar mig och ger mig ångest. Det förklarar mina skakningar igår och inatt också.

Det är som en lite mildare grad av den där dagen för snart två år sedan då jag låg på golvet och hade en panikångestattack. Då var det skak och gråt och rädsla och paranoia och smärta. Det var intensivt. Det här är mer utdraget. Jag vet inte vilket som är värst.