allén är inte vad den en gång var/(men vad behöver vi egentligen?)

Och det har inte varit nåt tryck över bröstkorgen under helgen förrän nu och jag hatar anledning till att det kom tillbaka redan nu. Jag vill inte att det här ska framkalla det för jag måste göra upp med sakerna som får det att bli så och jag vågar inte göra upp med det här. Jag tror att det bara kan bli fel. Eller i alla fall sluta på ett sätt som jag inte vill att det ska sluta på.

Jag måste kräva mer innan jag öppnar armarna, förlorar mig och låter känslorna falla fritt. För vem skulle bry sig om mitt hjärta blev förstört? Men jag vågar inte. Jag bara låter det vända sig in mig. Så säg som det är.

Och jag vill springa längs Avenyn och gå nere vid Gullbergskajen och sitta uppe vid Skansen Kronan och gå vilse bland alla sjungda platser men jag kan inte kan inte kan inte bortse från allt jobbigt som staden har börjat innehålla de senaste åren. Jag kanske borde hitta en ny stad att bosätta mitt hjärta i.