Jag försöker intala mig själv att jag har hypokondri men jag går inte på det. Jag har ont på riktigt. Jag undrar om det är ångest. Det är mycket möjligt. Det ligger som ett tryck över bröstkorgen, ibland gör det jätteont ibland mindre ont. Iband hugger det. Jag är van vid huggandet för det har varit där i ett år ungefär men att det stannar kvar... det är nytt. Igår vaknade jag med det och det satt i flera timmar innan det gick över och idag gick och kom det hela dagen. Nu är det här igen.
Och jag hatar att gå igenom min telefonbok och inse att det är ingen jag kan ringa hit klockan tre på natten. Varför är de som betyder mest alldeles för långt bort?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar