we're all part of the history of Norrköping

Jag är i staden med storstadskomplex. På stationen i Katrineholm satt nästan bara folk som skulle till Norrköping eller Linköping. Jag hörde det på dialekten. Jag rös. Jag såg två tjejer som jag hade näringslära med i trean. De såg likadana ut nu som då; samma blonderade hår, solariebruna ansikten, tomma ögon och ett evinnerligt tuggummituggande med öppen mun. Jag rös igen. Och hoppades att jag har förändrats i alla fall lite sedan dess.

Jag gick till min pappas lägenhet. Det är lika långt att gå dit som det är att gå igenom Arvika, ungefär. Och då är det ändå nära. När jag kom in var ingen här. Min bror hade sagt att han skulle vara här men han hade följt med min pappa till hans jobb. Jag ringde min ena syster. Hon var i Stavsjö hos våra kusiner. Min andra syster har fullt upp med att ta hand om Nova så hon kan inte komma hit och jag kan inte komma dit för jag hittar inte.

Norrköping är grått, som den industristad den alltid har varit. Jag gick förbi teatern. Där går en musikal jag vill se. Jag kanske ser den i januari om jag orkar åka hit igen. En staty var klädd i glitter och ett vitt skynke. Det såg fint ut när det blåste i skynket. Änderna är vid Strömmen igen. Jag minns för några år sedan när vi var där och tog bilder, jag och min ena syster. De trodde jag skulle mata dem för de gick efter mig vart jag än gick. Jag kände mig som en ankmamma. Det var länge sen. Då tyckte jag om staden. Nu är jag bara trött på den. Redan innan jag har varit här i en timme. Hur ska detta gå?