hela världens hunger samlad i mig

På tunnelbanan från Medborgarplatsen ut mot Skarpnäck såg jag honom; Markus Krunegård. Jag blev lite till mig och hoppade lite och slog på Erik innan jag tog mig samman och uppträdde normalt och acceptabelt. Markus är ju nästan som en bror för mig. Det blir lätt så när man båda är från Norrköping och man ses i stora stan. Eller, när jag ser honom... Okej, han är inte som en bror för mig. Men ändå. Han kunde ha varit. Eller, nae, inte det heller. Men ni fattar! Jag såg honom. Blev till mig. Gick dit jag bor och lyssnade på honom. Fint.