Tjugoett och redan gammal/Vaggvisa för flyktbenägna

Bilden är från ett möte som aldrig blev av. Mötet skulle ha varit med pojken i randig tröja och randig halsduk. Han fyller år idag, för klockan är efter tolv. Det gör mig ont att jag inte tänker höra av mig till honom men jag vet att det är bäst så. Han kan inte längre ge mig någonting annat än ångest även fast jag vill tro att han kan det. Och jag kan antagligen inte ens ge honom det. Det har jag aldrig kunnat.


Tiden var för kort för att jag skulle hinnas med helt enkelt. Jag antar att det blir så ibland; att man måste prioritera jobb och karriär framför vänner och fritid. Nej, jag är inte bitter. Jag är bara så himla less på hela den här situationen. Jag är less på att år efter år sättas i andra hand, tredje hand, fjärde hand, ingen hand. Alls. Jag är bara trött på att han aldrig försvinner helt från mitt minne. I och för sig finns det stunder jag inte vill glömma, som te.x. när vi satt i en fönsterglugg på Skansken Lejonet. Eller när vi satt under min sjal på stationen i Emmaboda. Eller när han sa att han inte går isär när han går med mig. Det där var fina dar men vad fanns det att se klart? Då gick jag inte isär med honom heller. Nu går jag isär bara jag tänker på honom. Jag sitter här just nu i tusen bitar. Jag har lärt mig leva med det och att läka på nästan ingen tid.

Det var fint att ha den vänskapen vi hade när vi väl hade den. Jag önskar honom all världens lycka. Jag önskar att hans dagar blir guld i hans liv och att han kan le när han tänker på en del av sakerna vi gjorde. Jag önskar honom...livet.