jag var nere men uppe på fem

Nästa torsdag ska jag till Göteborg. Göteborg är min hjärtas stad men just nu känner jag att det är lite jobbbigt att åka dit. Och det är Pops fel. Jag vill ju gärna tro att vi fortfarande känner varandra men det verkar som om han vill få mig att inse den exakta motsatsen. Fast utan att säga det. Han vill få mig att inse det genom att ignorera mig. När jag tar upp det med honom så skyller han alltid på att han har mycket att göra. Jag förklarar att han betyder mycket för mig och han säger att jag betyder mycket för honom. Jag säger att jag inte vill förlora honom och han säger att såklart kommer jag inte förlora honom. Men det har jag ju redan gjort. Första gången jag tvekade på att höra av mig till honom så förlorade jag nog honom.

När jag åker trettio mil; varför kan han då inte slita sig en timme för att träffa mig? Han säger ju att jag betyder mycket för honom.

Nu för tiden drar jag mig för att kontakta honom eftersom jag inte vill bli bortraderad igen. Kanske skulle jag ha insett allt redan för två år sedan då han glömde bort att vi skulle ses att det skulle bli så här. Men han var ju så bra med orden! De glittrade så mycket och var så fina citat! Men jag har insett att vem som helst kan citera vem som helst utan att egentligen mena något med det. Och alla hans ord var tomma. Hur kunde jag missa ekot?

Vad skulle hända om jag sprang på honom på stan? Eller på spårvagnen? Jag vågar inte tro att han skulle bli glad för jag är inte längre säker på att han skulle bli det...

Det är konstigt med honom; han kan vara min totala glädje samtidigt som han kan vara min djupaste sorg. Eller kunde. För vi umgås ju inte längre...