IFK Göteborg - Häcken BK

Idag har jag varit och sett på fotboll, för ovanlighetens skull. Det var två år sedan sist, ungefär. Det var roligt. Jag gillar supportrarna. Att de är så känslomässigt engagerade. Då ler jag.

Början var bäst. Innan matchen, alltså. När alla stod upp och höll upp sina halsdukar och sjöng en Joel Alme-låt. Sen var slutet bäst också. När det var så spännande och alla* hoppades hoppades hoppades på att IFK skulle göra mål så att de slapp förlora. Det gjorde de inte. Slapp förlora, alltså.

Men det allra, allra bästa var när jag, på riktigt, fick smocka till en okänd kille på käken. Inte illa. Jag har en lysande karriär som fotbollshuligan framför mig!

*förutom Häckens hejarklack (på typ inte så många personer)