and we don't notice any time pass, 'cause we don't notice anything, we sit by side in every class

Jag fick sms idag. Från min kompis som jag har känt sen jag var liten. Och jag menar sen jag var liten på riktigt. Eller i alla fall typ 7 år. Vi gick på Mulle tillsammans och sen Strövarna och sen spelade vi fotboll tillsammans. Sedan blev vi jättebra vänner och umgicks hela tiden och jag bytte klass tillslut så att vi gick tillsammans och vi skrattade oss igenom lektionerna så vi fick kramp i kinderna.

Hon och en annan kompis skulle kidnappa mig en natt. Jag var medveten om att kidnappningen skulle ske. Mitt i natten kastade de godis på mitt fönster. Tanken var att jag skulle vakna och klättra ut till dem. Sedan skulle vi gå hem till den andra kompisen och sova. Men jag vaknade inte. Dagen efter låg ett brev i min brevlåda till mina föräldrar. Det var ditklistrade tidningsbokstäver som sa att jag var kidnappad och skulle komma tillbaka om jag fick sova borta hur ofta jag ville. Det var undertecknat "med vänliga hälsningar kidnapparna".

Vi åkte till Lettland tillsammans och förälskade oss i baltiska pojkar och grät på bussen när vi skulle åka hem. Vi skrev brev till dem och trodde att havet inte skulle kunna skilja oss åt. Det kunde det såklart. Och det gjorde det. Sedan gled också vi isär. Hon blev sjuk. Jag flyttade till Spanien. Jag flyttade tillbaka. Hon flyttade till en annan stad. Jag flyttade till en annan stad. Och sedan har vi flyttat runt men aldrig till samma ställe. Nu smsar vi några gånger per år. Det är tråkigt att det blivit så, men som hon skrev i dagens sms så utvecklas man åt olika håll. Vi är fortfarande vänner och hon är en av de bästa vänner jag haft. Jag är ledsen att jag inte fanns där när det var som svårast. Det ångrar jag.