Jag har fått nåt nytt att oroa mig för; måndagar. De är starten på en ny vecka full av ångest. Varje söndags-, måndags-, tisdags-, onsdags- och torsdagsnatt när jag försöker sova tänker jag på vad jag ska säga på ståupp-mötet följande morgon. Varje måndags-, tisdags-, onsdags-, torsdags-, och fredagsmorgon när jag äter frukost och när jag går till kontoret tänker jag på vad jag ska säga på ståupp-mötet. Jag måste veta vad jag ska säga! Jag måste veta vilka tre saker jag gjorde igår som var viktigast och jag måste veta vilka tre saker som är viktigast att göra idag och jag måste veta vad som kan hindra mig från att få det gjort. Det tar upp så mycket av min tid och ger mig bara ångest. När mötet sedan väl är så har jag glömt vad jag skulle säga men för att inte göra de andra besvikna säger jag något snabbt, mumligt och alldeles för tyst. Sedan flackar jag med blicken när jag har pratat klart och ser inget annat än deras besvikelse. Jag misslyckades.
Måndagar är extra jobbiga för då är det nån slags rapporteringsmöte med hela klassen och CF. Då ska vi kort och koncist redogöra för förra veckans och kommande veckas arbete i form av veckorapportsmallen. Jag vet aldrig vad jag ska säga. Jag står mest där och hoppas att ingen ska se mig så att jag slipper säga något. Men så säger jag något litet ändå för att slippa höra det jag alltid har fått höra; "du måste prata mer! jag vet att du kan!" och sedan vill jag vända om och springa ut och bort till tågstationen för att få se att det finns en väg bort; det finns någonting annat än här; man kan komma vidare.
Det var länge sedan jag var vid en tågstation på riktigt. Det var länge sen jag var vid en räls över huvud taget. Det blir så när man inte längre bor i en spårvagnsstad. Jag saknar det; rälsen. Och spårvagnarna.
